Förra lördagen steg jag upp i ottan för att bege mig till Kallax och sedan vidare mot Stockholm och Rom, med bästa konfagruppen. Resan betydde så otroligt mycket för mig och är nog den bästa och finaste jag har gjort. Jag tror jag tappade en bit av mitt hjärta någonstans i solskenet under de gröna olivträden eller någonstans längs med de kullerstens täckta smala gränderna. Godaste glassen, bästa kaffet, snyggaste italienarna, så mycket mer går inte att begära.
Jag har vandrat till kloster, ätit massor av glass, suttit i vårt fönster på kvällarna och hälsat på alla som gått förbi, sjungit Främling på stora torget, sprungit genom staden på jakt efter trumslagare så fort jag hört trummorna, pratat om allt mellan himmel och jord, sjungit psalmer, dött av skratt, gråtit, dött lite mer över alla vackra italienare, bränt näsan och så mycket mer. 
Det jobbigaste med att komma hem är att inte kunna beskriva allt. Visst, man kan beskriva allt det ytliga så som vad man gjorde, om maten var bra etc. Men att försöka beskriva vad resan egentligen betytt för mig och alla de samtal man har haft med varandra, om allt möjligt, det går inte att beskriva på samma sätt.

Det kommer fler bilder så småningom.