När det värsta tänkbara redan inträffat.


Jag var på begravning idag. Den andra den här månaden. Den tredje det senaste 1,5 året. Det gör så fruktansvärt ont eftersom att ingen av dem, varken Angelica, Min älskade morbror, elller Jonas var gamla. Ingen av dem hade fått leva ett långt liv, så som varje människa borde ha rätt till. Istället rycktes de bort alldeles för tidigt, och ingen kan förstå varför. Varför just dem?
Jonas blev begravd alldeles vid Angelica, med huvudet mot hennes huvud. Och på något vidrigt sätt känns det bra att veta att de ligger nära varandra, att de inte är ensamma. Förhoppningsvis så kan Angelica dela med sig av sina erfarenheter om hur allt är efter döden.

Kommentarer

Kommentera inlägget hä:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din epost: (publiceras ej)

Ifall du har en blogg:

Plats för fina skriverier:

Trackback
RSS 2.0