Kom atombomb

Jag skrev en text till en skoluppgift för någon dag sedan, och tänkte att jag skulle lägga upp den här om jag vågar. Så det gör jag nu.

 

Vi ligger i din säng, bland alla dina kuddar, för att du är en sådan som sover med fyra, kanske fem kuddar, bara för att slippa känna dig ensam om nätterna.  Jag älskar ditt rum, älskar den totala röran med saker. Den sneda bokhyllan i hörnet där ett fåtal böcker trängs med desto fler spel.  Eller studentmössan som hänger över gitarren som du inte använt sedan i högstadiet. Galgen på väggen där linnet hänger,  med autografen av den där spelaren som jag fortfarande inte har någon aning om vem det är, men som du älskar.

 

Jag ligger på din arm. Frågar flera gånger om jag inte mosar den, om den inte somnar. Du skakar bara avfärdande på huvudet, så att din blonda lugg faller ner i dina ögon. Min hand är snabbt där. Drar bort luggen från ditt synfält. För att det är omöjligt att inte röra vid dig. Du är som en magnet, det enda jag vill är att vara så nära dig som möjligt. Ingenting annat spelar någon roll. Du pillar med en hand i mitt mörka lockiga hår. Vi har legat i din säng så länge att mitt hår blivit alldeles trassligt och kläderna skrynkliga, men det tänker jag inte ens på. Jag stryker med min hand över din nacke, ner över den svarta tröjan du har på dig, ner till där ärmen tar slut och din nakna hud tar vid. Jag vet att du tycker om det, du säger det varje gång. Säger att jag har så mjuka händer.

Vi pratar om oss, om våra vänner och om min konflikträdsla. Den som gör att jag aldrig våga säga ifrån, och den som gör att jag är livrädd för att bli osams med dig.

 

Plötsligt faller en atombomb ner. Mitt emellan oss. Och det är du som låter den falla. Det är du som förändrar allt på en sekund. Från att ha varit levande så börjar allt sakta dö mellan oss, men det förstår jag först senare, att allt mellan oss dog redan då.

- Jag har sökt till universitetet i en annan stad, och jag kommer nog in.

- Men det fixar vi, försöker jag, det finns ju flyg, tåg, buss, bil, cykel, allt. Det måste gå.

- Tror du verkligen det? Jag tror inte att jag klarar ett distansförhållande, att bara ses varannan månad, jag orkar inte det.

Där och då trasar bomben sönder mig. Som ett knytnävsslag i magen. Jag känner hur tårarna tränger bakom mina ögonlock, och tillslut kan jag inte hålla tillbaka dem. Tårarna rinner snabbt, snabbt nerför mina kinder. Du håller om mig, försöker trösta. Säger att ingenting är säkert ännu, och att det faktiskt är tre månader kvar tills du i såfall skulle flytta. Tre månader är ingenting. En fjärdedel av ett år, tänker jag.

- Varför sade du inte det här redan från början? Att du ville flytta? Då hade jag inte behövt bli så jävla kär i dig. Jag hör hur anklagan i min röst skär genom det som nyss var alldeles levande mellan oss, men där nu bara ruiner står kvar.

- Du måste lära dig att vara försiktigare med dina känslor, svarar du.

 

HAR DU INTE FÖRSTÅTT DET? HELA POÄNGEN MED KÄNSLOR ÄR ATT MAN INTE KAN VARA FÖRSIKTIG MED DEM, vill jag skrika till dig. Högt och hårt så att du hör och förstår. Men det gör jag såklart inte. Jag känner hur dina blå ögon söker kontakt med mina, men jag låter blicken vandra över ditt ansikte. Det knappt synliga hålet efter en uttagen piercing, ärren efter pubertetens finnar, den skarpa käklinjen. Dina smala läppar formar ord som jag inte hör, för tryckvågen efter bomben verkar ha slagit ut min hörsel.

 

Sedan följer en sommar. Effekterna av den radioaktiva strålningen efter bomben börjar visa sig mer och mer. Som ett gift mellan oss. Ibland går det dagar utan att vi hörs, och när vi ses så kan vi inte längre prata med varandra. Strålningen från bomben äter upp mig mer och mer inifrån. Efter sig lämnar den bara förkolnade bitar av mitt hjärta. Och efter en natt när flera örngott dränkts i tårar, när jag tre, fyra gånger bett dig komma, för att jag inte klarar smärtan från bombens strålningar längre, och du svarar att du inte kan, att vi kan ses imorgon, att jag måste lova att ta hand om mig, så ger jag upp.

Jag hämtar en slägga och slår sönder de få ruiner som fortfarande står upp. Slår sönder dem med all kraft, för att jag inte orkar längre, för att jag inte villgå omkring med ett svart hål i hjärtat längre.

Hejdå hjärtat, var det sista du sade.

 

Och sedan går allt snabbt och du flyttar ifrån vår stad och jag går in på din profil varje dag, skickar sms fyllda av hat, och sms fyllda av saknad men du svarar inte. Och tillslut, knappt en månad senare, står det ett namn bredvid ditt på din profil. Ett namn boendes i en stad tiotals mil från dig. Jag kramar krampaktigt kudden i min sjukhussäng. Hela min kropp skriker,av sorg och saknad, men utifrån hörs bara droppmaskinens tysta andetag.

  Och allt det som en gång fanns mellan oss är dött sedan länge.


Kommentarer
Postat av: Sigrid

oh herre det där var SÅ bra!!

2013-12-11 @ 22:19:45
Postat av: denise

oj vad bra. gud vad bra. kram på dig

2013-12-11 @ 22:53:22
Postat av: Amanda Jonsson

Åh, Hanna. Så himla bra!!!!!!!!!!!!! Vad du skriver fantastiskt. <3

Svar: åh tack bästa du, vad glad jag blir! <3
Hanna Larsson

2013-12-11 @ 23:08:26
URL: http://ajonssons.blogg.se/
Postat av: Elin

Men herre vad du skriver fint!! Hoppas du mår bra. Kram! <3

2013-12-12 @ 10:59:59
URL: http://eliinvictoria.blogg.se
Postat av: Jennie

Åh, så underbart bra skrivet!

2013-12-12 @ 12:36:53
URL: http://ineedyoutoneedmeback.devote.se
Postat av: Anonym

Söt

2013-12-13 @ 07:55:11
Postat av: Anonym

Ont att veta att en har blivit utnyttjad. Män är assholes!

2013-12-16 @ 13:49:04
Postat av: M

Detta är så fint och så fantastiskt!

Svar: Åh tack så mycket!
Hanna Larsson

2013-12-16 @ 22:09:13
URL: http://awaay.blogg.se
Postat av: Anonym

Skoluppgift faktiskt. Svårt att se vem det handlar om. Creepy

2013-12-20 @ 14:26:21
Postat av: Anonym

Still here I see.

Svar: Jag kommer aldrig sluta
Hanna Larsson

2014-02-08 @ 23:53:47

Kommentera inlägget hä:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din epost: (publiceras ej)

Ifall du har en blogg:

Plats för fina skriverier:

Trackback
RSS 2.0