Morfar.

 

Min morfar föddes under mitten av trettiotalet, i en by i de tornedalska skogarna. Han växte upp med en mamma som var laestadian som aldrig firade jul eller födelsedagar, och med en pappa som begick självmord för att han fick cancer. Det var morfar som hittade honom.

 

Morfar brukade berätta om hur han som barn under andra världskriget brukade stå vid gränsälven mellan Sverige och Finland och se de ryska soldaterna på den finska sidan. Och alla eldar som brann.

 

Jag minns när jag var liten och sprang nedför den branta nedförsbacken, och över vägen för att komma till mormor och morfar. Det första jag gjorde när jag kom dit var alltid att hälsa på morfar. Ofta hittade man honom ute på tomten, eller på kökspallen där han alltid drack sitt kaffe, eller läsandes i sovrummet. Mormor säger alltid att jag är lik honom till sättet, att vi båda två bryr oss så mycket om andra människor, att vi sällan blir riktigt arga, och att det är från honom jag ärvt min kärlek till böcker. Han sträckläste alla Vilhelm Mobergs böcker, och kunde hur många Dan Andersson- dikter som helst utantill.  Han målade. Till yrket var han målare, men på fritiden hände det att han målade tavlor också. En av dem hänger i vårt kök.

 Men det fanns vissa dagar när jag kom dit som vardagsrumsdörren var stängd och tv:ns volym var alldeles för hög. Då fick man inte störa, inte öppna dörren och säga hej. De gånger man ändå gjorde det så hördes ett trött ”gå till mormor” från den där bruna skinnsoffan som man alltid halkade ner ifrån för att dynorna var så blanka.

Sådana dagar hörde jag ord som ”nykter” och ”onykter” från mamma och mormor, och jag lärde mig att onykter var ingenting bra. Då mådde inte morfar bra.

 

Men de flesta minnen jag har av honom är fina. När han lärde mig spela tärning. Hur lång han var jämfört med mormor. Eller att han alltid gick runt med en tygnäsduk i byxfickan, hans stora öron och alla rutiga skjortor han hade. Att han alltid hade tuggummi i bilen när han kom och hämtade mig från 6års och hur stolt jag var varje gång han kom, för han var ju min morfar. Han som jagade älg och ibland skar bitar av torkat renkött som färdkost till mig när jag skulle promenera de två hundra meterna hem. Eller när jag sov över och han rostade bröd mitt i natten och ställde fram en hink med löjrom som han, jag och mormor åt av.

Jag minns när jag var sjuk och han tog hand om mig. Det var bara vi två i två dagar, för mormor var i stugan. Vi tittade på film och glömde bort att äta lunch, vi fikade istället.

 En vår fick jag hjälpa honom att sätta potatisen i det lilla potatislandet på deras tomt, och himmel vad stolt jag var. Han kom och mötte mig i sina gigantiska svarta gummistövlar, och efteråt drack vi saft som var alldeles för svag. Det var den alltid när han blandade den, men det vågade jag inte säga.

En vinter fick min lillebror en rattkälke att åka med i snöhögarna. Då blev morfar irriterad, för att jag inte fick någon, och köpte enkom en till mig. En brandgul och mycket finare än min brors. Om man skulle rota fram den ur mina kusiners förråd i stugan idag så kan man fortfarande se att det på undersidan står Till Hanna från Morfar.

 

Idag är det elva år sedan han dog. Han fick en hjärtinfarkt och hamnade på sjukhus. Och precis när han blivit piggare och såg fram emot att åka hem till julen så fick han en till, och hans av alkoholen ganska sargade kropp orkade inte längre.

Ibland när jag och mamma åker buss till stan så brukar hon säga ” Det låter hemskt, men det är rätt skönt att inte behöva oroa sig för att möta honom påverkad på bussen, nu vet jag var jag har honom”.

 

Och jag förstår henne, och ser hur det har påverkat henne. Men jag var så liten när han dog att hans sjukdom inte påverkade mig så mycket, och jag förstod inte allt heller. Det är nu efteråt, genom historier från mamma och mormor som jag börjat förstå, och jag tror det är det som gjorde att jag inte drack alkohol förrän för knappt ett år sedan för första gången.  

 

Men för mig kommer morfar alltid vara morfar. Han som älskade Djungelboken och lät oss kusiner rida på hans rygg, hur han alltid vattenkammade sitt hår noggrant varje dag. Han som täljde grillpinnar och grillade korv med mig på tomten, så att det blev ett stort svart märke i gräsmattan, och vars bästa skämt var ” Kyparn, har ni vildsvin på menyn? Nej men jag kan gå ut och reta upp en gris åt dig”

 

Och det enda jag önskar är att jag hade sluppit skriva den här texten i imperfekt, jag önskar att han fortfarande levt och att han hade sökt eller fått hjälp för sin sjukdom.

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.


Kommentarer
Postat av: Fanny

Så himla fint skrivet!

2013-12-22 @ 13:09:26
Postat av: Rebecca

Hej Hanna. Så fruktansvärt fint skrivet. Jag förstår att du saknar din morfar. Kram.

2013-12-23 @ 23:03:44
URL: http://www.tooartytoparty.devote.se
Postat av: Julia Alvina

Fy tusan vad bra och rörande text. Fortsätt med det!

2013-12-24 @ 01:14:07
URL: http://julialvina.blogg.se

Kommentera inlägget hä:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din epost: (publiceras ej)

Ifall du har en blogg:

Plats för fina skriverier:

Trackback
RSS 2.0