Om att få fyra tallrikar

Av mamma och pappa fick jag fyra Mon Amie tallrikar i julklapp. De är så fina att jag går av på mitten, och jag har velat ha dem hur länge som helst. Men ändå klarar jag nästan inte av att titta på dem. För att allt blir så himla påtagligt.

 

Snart är det 2014 och studentmössa ska köpas, balen ska gås på, högskoleprov ska skrivas, och studenten ska tas. Och mitt i det ska man sköta det lilla som är kvar av gymnasiet, helst hitta ett extrajobb o sommarjobb och därimellan söka högskolekurser, ställa sig i bostadsköer och ta körkort. Dessutom tänker nog mormor att jag mitt i mellan studentmössköpandet och gå på balandet borde fatta tycke för någon fin ung man som kan agera balkavaljer.

Jag får panik.

 Att få en tekopp och en skål är en sak. De får plats i köksskåpen bland mammas o pappas porslin, de syns inte så mycket. Men fyra tallrikar ryms inte i skåpen. De läggs ner i den där flyttkartongen i klädkammaren. Och kartongen är förväntningar på något större, något som just nu känns alldeles för stort. Att jag ens skulle våga flytta hemifrån känns helt jäkla overkligt. Jag som inte klarar av att känna mig för ensam och osäker längre stunder. Att bila ner med mina ägodelar, få hjälp av mamma o pappa att inreda och sedan se när de åker norrut med bilen igen och stå kvar själv.

 HUR SKA JAG NÅGONSIN KLARA AV DET?

 

Det var ju nyss jag var knappt sexton och gick in i skolans aula med bultande hjärta den första gymnasiedagen. Då var jag stensäker på att jag aldrig skulle bli kysst, att jag aldrig skulle få gå på fester eller dricka vin och lyssna på vinyler. Det var bara sådant som händer i böcker ju, inte i mitt liv.

 Och jag har inte ens ett legg ännu. Jag använder passet.

 

Men samtidigt är det okej att tänka så. Det är okej att ha panik, för att bo hemma där allt är så tryggt och ordnat och att varje dag ta samma buss till den välkända röda skolbyggnaden är ju det jag är van vid, så panik är nog en del av hela grejen.

 Och så länge låter jag tallrikarna ligga framme, för att långsamt långsamt vänja mig vid tanken på förändring.


Kommentarer

Kommentera inlägget hä:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din epost: (publiceras ej)

Ifall du har en blogg:

Plats för fina skriverier:

Trackback
RSS 2.0