Kom atombomb

Vi ligger i din säng, bland alla dina kuddar, för att du är en sådan som sover med fyra, kanske fem kuddar, bara för att slippa känna dig ensam om nätterna.  Jag älskar ditt rum, älskar den totala röran med saker. Den sneda bokhyllan i hörnet där ett fåtal böcker trängs med desto fler spel.  Eller studentmössan som hänger över gitarren som du inte använt sedan i högstadiet. Galgen på väggen där linnet med autografen av den där spelaren som jag fortfarande inte har någon aning om vem det är hänger, men som du älskar.

 

Jag ligger på din arm. Frågar flera gånger om jag inte mosar den, om den inte somnar. Du skakar bara avfärdande på huvudet, så att din blonda lugg faller ner i dina ögon. Min hand är snabbt där. Drar bort luggen från ditt synfält. För att det är omöjligt att inte röra vid dig. Du är som en magnet, det enda jag vill är att vara så nära dig som möjligt. Ingenting annat spelar någon roll.

 

Plötsligt faller en atombomb ner. Mitt emellan oss. Och det är du som låter den falla. Det är du som förändrar allt på en sekund. Från att ha varit levande så dör allt mellan oss, men det förstår jag först senare, att allt mellan oss dog redan då.

 

- Jag har sökt till universitetet i en annan stad, socionomlinjen, och jag kommer nog in.

 Det var de orden som fick bomben att falla över oss.

- Men det fixar vi, försöker jag, det finns ju flyg, tåg, buss, bil, cykel, allt. Det måste gå.

- Tror du verkligen det? Jag tror inte att jag klarar ett distansförhållande, att bara ses varannan månad, jag orkar inte det.

 

Där och då trasar bomben sönder mig. Strålningen svärtar min insida och tårarna rinner snabbt, snabbt nerför mina kinder. Du håller om mig, försöker trösta. Säger att ingenting är säkert ännu, och att det faktiskt är tre månader kvar tills du i såfall skulle flytta. Tre månader är ingenting. En fjärdedel av ett år.

- Varför sade du inte det här redan från början? Att du ville flytta? Då hade jag inte behövt bli så jävla kär i dig. Jag hör hur anklagan i min röst skär genom ruinerna mellan oss.

- Du måste lära dig att vara försiktigare med dina känslor svarar du.

 

HAR DU INTE FÖRSTÅTT DET? HELA POÄNGEN MED KÄNSLOR ÄR ATT MAN INTE KAN VARA FÖRSIKTIG MED DEM, vill jag skrika till dig. Högt och hårt så att du hör och förstår. Men det gör jag såklart inte. Istället, ser jag tyst på dig där du ligger bara centimeter från mig. Dina blå ögon söker kontakt med mina, men jag låter blicken vandra. Över ditt födelsemärke vid örat, det lilla nästan osynliga hålet efter en uttagen piercing, ärren efter pubertetens finnar, den skarpa käklinjen. Dina smala läppar formar ord som jag inte hör, för tryckvågen efter bomben verkar ha slagit ut min hörsel.

 

Sedan följer en sommar. Fylld med försök till att bygga upp ruinerna efter bomben. Men allt faller, sten efter sten, hur mycket jag än försöker. Och du står bredvid och hjälper inte till. Och tillslut finns det inte någonting kvar värt att försöka bygga upp längre och strålningen från bomben äter upp mig mer och mer inifrån. Efter sig lämnar den bara förkolnade bitar av mitt hjärta. Och efter en natt där flera örngott dränkts i tårar, när jag tre, fyra gånger bett dig komma, för att jag inte klarar smärtan längre, och du svarar att du inte kan, att vi kan ses imorgon, att jag måste lova att ta hand om mig, så ger jag upp.

 

Jag hämtar en slägga och slår sönder de få ruiner som fortfarande står upp. Slår sönder dem med all kraft, för att jag inte orkar längre, för att jag inte vill må såhär längre.

 

Och sedan går allt snabbt och du flyttar ifrån vår stad och jag går in på din profil varje dag, skickar sms fyllda av hat, och sms fyllda av saknad men du svarar inte, för det finns ingenting kvar av det som var. Bomben dödade oss.


Kommentarer
Postat av: Jonna

Är detta på riktigt eller bara en underbar novell?

Svar: Det är på riktigt, fastän det verkligen känns som en underbar novell.
Hanna Larsson

2013-06-02 @ 20:06:35
URL: http://casajonna.blogg.se
Postat av: Denise

Wow

2013-06-03 @ 01:11:15
Postat av: Sabina

Men åh jag dör, det där är det finaste jag läst på en himla lång tid, kärlek till dig och din fina

2013-06-03 @ 21:42:08
Postat av: Amelia

Jag håller med Sabina!Det var verkligen det finaste man har hört på väldigt länge och du skriver helt underbart bra! Jag brukar inte tro på ödet men när jag läste det här så var jag tvungen att jag göra ett undantag.

2013-06-04 @ 18:38:07
Postat av: Beata

alltså det här är typ det vackraste jag läst.

2013-06-05 @ 08:27:31
URL: http://ringbeata.blogspot.se
Postat av: bea

åh du har alltid skrivit så fint hanna

2013-06-05 @ 22:30:27
URL: http://annabeatrice.blogg.se/
Postat av: Amanda Jonsson

fyfan vad fint. hanna hanna hanna. jag saknar dig.

2013-06-13 @ 22:41:26
URL: http://ajonssons.blogg.se
Postat av: Fanny

Men åh, på riktigt! Finaste. Det inger verkligen hopp i mitt romantiska hjärta.

2013-08-04 @ 20:01:10
URL: http://fannydarling.devote.se/

Kommentera inlägget hä:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din epost: (publiceras ej)

Ifall du har en blogg:

Plats för fina skriverier:

Trackback
RSS 2.0