Förra torsdagen, på nationaldagen, så klev jag på tåget mot Göteborg och Håkans konsert med fina Elina och Moa. Tågresan tog 18 timmar, men det är sånt man får leva med när man råkar bo i helt fel del av landet.

 

 Under fredagen så vandrade vi mest omkring i staden, åt middag i gräset längs med kanalen och njöt av att inte vara hemma och jag slösade pengar på fina kläder och insåg att jag så himla himla mycket vill flytta söderut nästa år.

  

 På lördagen åkte vi ut till Slottsskogsvallen på eftermiddagen för att köa ett par timmar, och även om jag brände mig i solen, fick ont i fötterna och dog av törst så var det så himla värt, även fast vi bara köade ett par timmar så fick vi helt otroligt bra platser, inte så långt ifrån scenen.

Den kvällen kan ha varit den bästa i hela mitt liv, allt var bara dans dans dans och eufori de nästan tre timmarna som Håkan spelade. Jag grät, tappade bort Elina och Moa och dansade bredvid en fin pojke i mustasch, och jag kunde verkligen inte fatta att det äntligen hände, att jag äntligen fick se bästa bästa Håkan igen efter att ha väntat i nästan två år. Jag förstår fortfarande inte.

 

På söndagen som var vår sista dag, så låg vi en park och halvsov någon timme, åt godaste salladen på ett fint café, provianterade inför hemresan, och jag sörjde lite över att behöva åka hemåt igen, även om jag saknade min pojke rätt mycket.