Min stiliga lillebror.

Idag har jag traskat omkring längs kullerstensgator i gamla stan, botaniserat bland böcker och kläder lite här och där, fyndade finaste klänningen på topshop, fikat med faster, dött lite över farmors vackra blommor, plockat kantareller för första gången med pappa och mått allmänt bra. Bilder på klänningen kommer upp i morgon någon gång kanske.

Lite såhär ser det ut i farmor och farfars bibliotek där jag sover nu när jag är här. Det är ett av mina favoritrum, med böcker från golv till tak, finaste läsfåtöljen och stiliga randiga tapeter, jag skulle helst vilja ta med mig hela rummet hem. I morgon går jag omkring inne i staden och gör slut på mina pengar, mest troligt på klänningar och sånt.

Förresten så ville jag bara säga att det är kul att så många nya har hittat hit de senaste dagarna, jag tror det mest av allt är fina Amandas förtjänst.

Den här mannen är ungefär det enda som snurrar runt i mitt huvud just nu. Håkan, fina fina Håkan, vars röst och ord alltid finns där när man verkligen behöver det och när man vet att inget annat hjälper. Just nu lider jag av en sådan där plötslig Håkankärlek, sådär att det på riktigt gör ont i hjärtat när man hör honom sjunga.

Jag har lyssnat på honom sedan 2007 ungefär, men minns att jag fullständigt älskade videon till Kom igen Lena när jag var liten och den visades på TV. Redan då blev jag sådär alldeles lyckorusig och glad av den. Det var nog där det började, min Håkankärlek.

Sedan eskalerade den förra våren, när allt kändes som mörkast och tyngst efter Angelicas död, då när hela livet bara kändes som en lång mörk tunnel där man endast kunde ana en ljusstrimma längst bort. Då plötsligt tapetserades min stad med festvial affisher där Håkans namn stod med den fetaste texten och jag tänkte att det var precis det jag behövde.

De två timmarna han spelade på Minus 30 är två av de absolut lyckligaste timmarna i mitt liv, just där och då, bland svettiga kroppar i publikhavet med två fina vänner, så fanns det ingenstans där jag hellre hade velat vara och någonstans där blev det där ljuset i tunneln tydligare och tydligare, och allt kändes mycket lättare, för nu när ingen förstod, eller när jag egentligen kanske inte ville att någon skulle förstå så fanns ändå Håkans texter och musik där, och det var det som spelade någon roll, att jag aldrig var riktigt ensam i allt det onda.

 

 

Jag vet att det låter så himla klychigt att säga något som " Jag kan känna igen mig i så mycket han/hon skriver". Men med Håkan känns det verkligen som det, i varje text finns det nästan något som jag kan känna igen mig i. Det behöver inte vara en hel textrad ens, bara ett fragment av någonting, och plötsligt känner man sig inte lika förvirrad längre, eller ännu mer förvirrad, för att hela hans musik är så himla stökig, rörig och alldeles magisk. Det är ingen ordning alls, på någonting, det är arsenik och jobbig kärlek i en salig röra, men ändå känns allt bara så jävla rätt. De här skriverierna kanske känns lika röriga dem med, men att försöka beskriva hur mycket Håkan Hellström betyder för mig, utan att fullständigt röra till allt går inte.

 

Förra sommaren var min Håkansommar, eller ja, hela våren egentligen. När jag var i Göteborg med min familj så var det Håkans texter som snurrade i huvudet, om platser och händelser i staden. Och när vi åkte ut till Brännö i några dagar så mötte jag honom där. Ja, på riktigt alltså. Jag satt med solen i ögonen utanför den lilla ica affären när jag hörde en röst jag kände igen så himla väl. Inte förrens braket av en vält cykel hördes så vågade jag vända mig om, och där var han, i badbyxor, tröja och den fulaste kepsen jag har sett. Jag bara satt där och stirrade på honom ( förhoppningsvis märkte han inget), och vågade för allt i världen inte hälsa. Det är ett av mina finaste ögonblick någonsin.

Sedan såg jag honom här hemma på Luleåkalaset i Augusti, och en vecka senare tog jag och kompis tåget hundra mil ned till Uppsala, bara för att få se honom igen. Mina föräldrar skakade bara på huvuvdet. Men det var så värt det, fast det visste vi den sekunden vi bestämde oss för att göra det.

 

Håkan är någon som jag hoppas alltid kommer att betyda så otroligt mycket för mig,hans musik, hans magiska texter, hans mysiga röst med bästa dialekten, hans fina fina tankar och värderingar, hans klumpighet, allt som har med honom att göra har en egen plats i mitt hjärta. ♥

 

Lite såhär har jag spenderat mina dagar i stugan:

Löst korsord och läst gamla Allers tidningar, vilket nästan är ett måste i stugan.

Plockat fina blommor på ängen.

Hittade finaste kopparna som jag sedan drack té och kaffe ur mest hela tiden.

Åt långfil med müsli en morgon, ur bästa tallriken.

Gick omkring i gamla avklippta jeans och nötta flanell skjortor mest hela tiden.

Annars så har jag cyklat längs byavägen, på mormors gamla röda damcykel, läst kärleksbrev från 40-talet, spelat kort, och läst böcker.

Packar ned två av de allra bästa böckerna och tittar på bilder jag inte visste att jag hade tagit, trädet ovan till exempel, i museum parken. Springer dessutom runt och letar efter linslocket till kameran som verkar vara spårlöst försvunnet. Allt detta görs i takt till denna mannens fabulösa musik.

Annars så har jag ätit nybakta bullar hos mormor och diskuterat små orättvisor med henne och mamma. I eftermiddag bär det av till stugan och jag tror aldrig att jag har längtat så mycket.

I morgon packar jag min Kånken ( och en till väska) för att bege mig till stugan i några dagar. Jag tänker spendera dagarna med bra böcker, för stora skjortor, finaste cykeln, smala grusvägar och stora gröna ängar. Jag tror jag behöver det där lugnet som bara stugan kan ge ett tag. Är tillbaka på söndag för att packa om väskorna och sedan bär det av till huvudstaden och farmor och farfar. Så tills söndag, ha det bra ni fina som läser detta.

Låga svarta docs

Finaste Håkan live någonstans

En iphone

En fin pojke att pussa på och sova med

Långa telefonsamtal med fina vänner

Ljusa nätter

En bra film

När man är så glad att man inte kan låta bli att le åt allt.

 

Skrattat

Gråtit

Jobbat sista dagen i cafeét

Legat på en gräsmatta och sett solen gå ned

 

Att vilja prata med någon så himla mycket men inte våga, för att man inte vill verka för klängig

Att sakna någon

Moln

Snubbla i trappor och stuka foten

 

 

 

För de få personer som läser min blogg, förlåt för dålig uppdatering. Det beror på både det ena och det tredje, men i morgon lovar jag ett inlägg som faktiskt har något innehåll. Annars jobbar jag på cafeét, säljer fika till självaste Sven Wolter, stukar foten i en trappa, fryser och saknar solen, drömer om att ha en fin pojke att pussa på oh sova bredvid, och längtar till huvudstaden nästa vecka.

Idag äter jag advocado till frukost på balkongen, går klädd i min favoritkjol och joy division tröjan från New York, lyssnar på Elsa Billgren i radion och tänker att vi på ganska många sätt är lika, hon och jag, lyssnar om och om igen på Uppsnärjd i det blå och ångrar att jag kan vara så himla feg ibland.

Om några år, när gymnasiet är avklarat och man står där alldeled utelämnad i samhället, då skulle jag vilja flytta. Flytta till någon stad, kanske Paris, kanske London eller kanske San Francisco. Jag vill ha trasmattor på golvet i en lägenhet med stora fönster. Jag vill kunna spela gamla skivor i en LP-spelare på golvet och dansa jättefult på ett slitet trägolv. I kökskåpen ska en massa omaka tekoppar trängas med lika omaka tallrikar och ärvda glas. Kylen ska nästan alltid vara tom, så att man kan spontan handla god mat. På helgerna vill jag sitta på kafeér och småprata i timmar, eller sitta alldeles tyst med en bok som sällskap. Jag vill kunna hoppa på vilket tåg eller buss som helst och alltid veta att jag är på rätt, aldrig behöva rota fram en karta från botten av väskan och vara tvungen att tänka efter så länge att bussen åker iväg.

På lördagskvällar, eller mitt i veckan, vill jag gå på hemmafester där tonerna av Joy Division eller något annat fint hörs ända ut i porten när man är på väg upp, där alla killar dansar runt i smala jeans och tittar ned på en under långa luggar. Där någonstans skulle jag vilja gå omkring i låga dr martens och fina klänningar.

En av de finaste filmerna någonsin. Varenda scen är så fint gjord och den är så himla realistisk. Jag har sett J'ai tue ma mere förut och den var lika vacker den med, Xavier Dolan är en av de bästa regissörerna jag vet.

Igår var en sådan där dag då jag bara ville dansa av lycka till tonerna av finaste Håkan. Allting stämde för en gångs skull, jobbet gick jättebra, det var fint väder, det blåste inte över bron och en massa annat bra hände också. Idag vill jag mest bara se de sista avsnitten av New Girl, äta glass och lyssna på arga eller ledsna låtar. Mina fötter gör ont och hjärtat känns trasigt det med.

I morgon är jag ledig och vill gå på stan i kjol, låna Hemingway på biblioteket och leta efter den perfekta jeansjackan på Röda Korset. Och äta jordgubbar på mormors gräsmatta.

 Dagens pepplåt.

Lång sovmorgon, kafferep hos mormor, snurrar på jordgloben och drömmer om främmande länder, läser knäppaste boken på balkongen och lyssnar på fin musik. En väldigt bra söndag.

Igår var tre av mina bästa människor här. Vi åt upp alla jordgubbar, drack te mitt i natten, pratade om allt viktigt och oviktigt, och såg Blue Valentine, så himla bra kväll.

Lite såhär har jag sett ut idag. I kjol från Monki och mammas tröja. Idag har jag botaniserat bland gamla kläder på Myrorna, druckit kaffe med mamma och hoppats på att solen ska titta fram. Ikväll kommer tre av de finaste hit för att prata och äta jordgubbar.

Dricker te ur min favoritkopp, med finaste boken under. Idag har jag jobbat i cafeét, men spöregnet skrämde bort alla gäster. Annars går jag runt på rosa moln ena sekunden för att i nästa känna som att allt bara passerar och jag inte hinner med, lyssnar på finaste Markus Krunegård, promenerar över bron i duggregn och tittar på New Girl så snabbt jag får chansen. Förlåt för så tråkiga inlägg.

Idag så skulle Angelica ha fyllt 17 år, vilket jag, Madde och Elina firade med frusen prinsesstårta vid hennes grav. Det har nästan gått ett och ett halvt år sedan dagen hon dog, tiden går så snabbt att jag knappt hänger med.

Efter att ha ätit upp största delen av tårtan promenerade vi runt i kyrkbyn en stund, kom på att det var medeltidsdagar på Hägnan, hittade en öppen ingång på baksidan och slapp därför betala inträde. Det är så himla fint där.

Den här flyttade äntligen in hos mig idag, den är egentligen mormors gamla och har stått bortglömd i stugan i massor av år, innan jag kom på att den överhuvudtaget fanns. Jag har önskat mig en jordglob i evigheter.

Lite såhär har min lediga måndag sett ut. Åt godaste frukosten ur min nys stora kopp från New York, går klädd i Bästa shortsen från Monki, Linne från Kappahl och bälte från mormor, conversen är nya, från New York och boken är A super sad true lovestory, väldigt bra men knäpp. Jag var  en sväng på stan också med Madde och Elina, och vinkade till arbetskompisar i kiosken i Stadsparken.Annars så går jag mest runt och njuter av det fina och varma vädret och mår bättre än på länge.

 

Idag cyklar jag fram och tillbaka över bron, lyssnar på finaste Håkan och hoppas på det bästa, drömmer om pojkar, jobbar i cafeét på Gültza med människor jag aldrig träffat förut, promenerar med vänner och dör av trötthet. Snart snart tänker jag försöka skapa lite ordning i mitt bildkaos och lägga upp dem, och visa vad jag införskaffat också.

 

Spatserar numera omkring längs Luleås gator igen. Jag kom hem igår, alldeles slut av trötthet. De här tre veckorna har varit så himla himla bra, och nu håller jag på att ladda ned alla bilder jag tagit, de kommer upp här så snabbt som möjligt. Igår kväll träffade jag mina fina konfavänner ute på lulsundet, det var en av de bästa kvällarna på länge.