Just nu sitter jag mest troligt i ett flygplan på väg mot San Francisco, mitt bland en massa massa okända människor, och min familj förstås. I tre veckor ska jag se USA, New York inräknat. Jag tänker gå upp och ned för långa långa backar, bli kär i okända pojkar, handla en massa fina kläder, och skor. Gå i finaste bokhandlarna, se fantastisk natur, njuta av värme och av att vara iväg och sakna kompisar en del också. Och sist men inte minst, fotografera allt också! Bloggen kommer svämma över av bilder när jag är hemma igen, men tills dess, ha det bra!

Idag har varit en sådan där perfekt sommardag. Sol, god frukost,  skrikande fiskmåsar, mjukglass i hamnen, picknick med finaste vännerna i kvällsolen, värme, nästan ingen blåst, secondhand jakt och längtan inför i morgon. Jag längtar så att jag nästan går sönder! I morgon vid den här tiden sitter jag i luften, på väg västerut.

I morse vaknade jag av regnet som slog mot fönstret. Jag gillar det ljudet, det känns så mysigt och hemtrevligt på något sätt. Annars så har jag bakat äppelpaj, lyssnat på Edith Piaf och börjat packa lite grann.

Lite såhär har jag traskat omkring idag, i favorit linnet från HM och nya fina shorts från Monki, tillsammans med bästa tygpåsen.
Idag lyssnar jag på Markus Krunegård för att försöka glömma hur kallt det är ute, köper blommor och besöker morfars och Angelicas gravar, försöker fatta att jag flyger till San Francisco på onsdag och råkar ta sönder mina strumpbyxor.

Igår tog min kusin studenten, vilket såklart skulle firas! Jag har inga bilder från alla utspring, för kamera batteriet dog.

Vi åt grillat kött med en massa gott till, och mormor hade såklart gjort godaste tårtan till efterrätt.

Och drack kaffe ur finaste kopparna! Älskar verkligen muminkopparna.

Efter firandet så åkte jag hem, bytte om och mötte Emma och Madde vid bron för att kolla läget inne i stan, där vi mötte Alva också.

Staden var ganska död, kall och lika blåsig som vanligt så vi gick tillbaka över bron, mellanlandade på Elinas gård eftersom att de var borta, och gick sedan till Emma och drack varm choklad och fikade. Fin sommarlovs start.

Vad jag gick klädd i igår, plus strumpbyxor och skor såklart, frös nästan ihjäl ändå.
Annars så gjorde jag smörgåsar till treorna, gick på stan med några fina klasskompisar, blev intervjuad av radion, tittade på alla glada och fina studenter och önskade att jag var en av dem, åt lunch hos mormor och blåste bort i varje gathörn.

Jag läser om hur Sandras kille har gjort slut och mitt hjärta briserar av smärta, för en människa som jag aldrig träffat men som det ändå verkligen känns som att jag känner, bara för att jag läser hennes blogg. Det gör så ont att läsa, dels för hennes skull och kanske lite för mig själv också, för att jag har levt 16 år på den här jorden och aldrig någonsin fått höra en pojke säga att jag är fin, och mena det på riktigt.
Vissa dagar gör det så himla ont att tänka på det, då känns det som att alla onda tankar bara hopar sig över mig och huvudet sprängs nästan på grund av dem. Tankar om att jag inte duger, att jag aldrig kommer att hitta någon, att ingen någonsin kommer att se på mig på det där speciella sättet. Och jag vill inte låta bitter, men ibland bara känns det så.
Det är oftast på kvällen de anfaller, när det känns som mest ensamt och ödsligt och nattens skuggor tornar upp sig över sängen, då är tankarna där.
Andra dagar går det bra, helst sådana dagar när man bara vill fuldansa av lycka utan att egentligen veta varför eller när man är med vännerna och mår bra, när man vill bara le och le och visa hela världen hur bra man mår.
Då känns allt det onda så långt borta, som ljusår bort.

Jag är en mästare på att vara olyckligt kär. Sådär helvetes kär i någon som man vet redan från början att man aldrig kommer att få. Då när man går där i skolans långa korridorer eller i matsalen och plötsligt möter honom. Då kan man plötsligt inte andas och hela världen verkar försvinna ut i tomma intet. Och på samma gång är det som att han för varje gång stampar lite till på ens hjärta, plattar till det lite till. Men just där och då är man lycklig och man kan leva på mötet resten av dagen.
Just där och då känns det inte så viktigt att han inte vet vad jag heter i efternamn eller i vilken klass jag går. Det enda som då spelar roll är att han såg mig. Det går ett tag, sedan börjar man sakta ge upp. Då, på kvällen framför sin egen spegelbild försöker man intala sig själv att sluta. Sluta titta efter honom i korridorerna, sluta bry sig om man möter honom. Sluta tänka ut vad man skulle kunna säga till honom om man fick chansen. Man står där i det fulaste 60 watts ljuset och försöker övertala sig själv att sluta känna, tänka att han ändå är ljusår bort och att jag aldrig kommer hinna i kapp.

Tänkte bara passa på att visa vad jag fick med mig från stockholm, egentligen inte så mycket att visa, men ändå. Vi var inne på bästa Beyond Retro och tyvärr hittade jag inget förutom en svart och fin tygpåse till min lilla samling. Välbehövlig om inte annat, då min håkanpåse börjar gå sönder. Sedan fyndade jag Broder Daniel skivan på Bengans, vilket också var trevligt.

Idag har jag varit ledig, sovit alldeles för länge, ätist godaste bakelsen med Elina och Emma på Condis, promenerat till staden med Elina och tränat på Inpuls på kvällen, dött över ur fina alla treor var på studentbalen i stadsparken, råkat ut för broöppning på bergnäsbron och missat Elsa Billgren i äntligen hemma. I morgon väntar sista riktiga skoldagen och det känns så himla himla bra!

Jag har egentligen sett den här filmen flera gånger, men alltid missat mitten av den, men så igår så gick den på tv och jag såg hela. Det är nog en av mina absolut favoritfilmer, den berör mig jättemycket. Och Hilary Swank passar så himla himla bra i rollen, så om ni får chansen, se den!