02:56
Jag tänker på mitt tolvåriga jag som upptäckte punken och äntligen kände att det fanns en plats för mig någonstans. Som äntligen kände att jag inte längre var helt ensam och missförstånd. Det fanns andra som jag. Jag tänker på hur jag spelade Ebba Gröns skivor på repeat, jag kunde varenda textrad till varenda en av deras låtar tillslut. Jag började bry mig om politiska saker och lärde mig så fruktansvärt mycket.
Men nu, sju år senare, känner jag mig bara så sviken. I publiken på Hurula en kväll i oktober så knuffas jag omkring, får armbågar i magen. En vän får en armbåge i ansiktet och svimmar nästan. Till och med han som jag just då tyckte så jävla mycket om slänger sin armbåge i sidan på mig och jag tappar nästan andan. Det går inte att stå på samma plats i publiken längre än i ett par sekunder, sedan knuffas man bort eller backar själv för att inte bli nedtrampad. En vän sträcker ut sin hand och jag håller den hårt för att inte knuffas iväg från henne och de andra. Någon annan, som jag trodde var en vän, häller sin öl över mig när jag knuffar bort honom för att kunna stå kvar på samma plats längre än i tio sekunder.
Jag försöker fokusera på spelningen framför mig. Sjunger med så starkt jag kan, får ögonkontakt med Hurula genom hans långa stripiga lugg, och under korta stunder befinner jag mig nästan i extas för att Hurulas ord träffar som pilar i hjärtat. Men det är svårt att fokusera när jag hela tiden försöker parera hoppande och svettiga kroppar runtomkring mig. Tillslut orkar jag inte längre. Till slut är jag bara så arg att hela min kropp är alldeles spänd och jag skakar. Och någonstans där tar spelningen slut, jag klappar halvhjärtat händerna och försöker lyssna på vännerna som pratar.
Morgonen efter vaknar jag med en fot som knappt går att stödja på. Varje steg jag tar gör ont och den är alldeles blå och lila. Någon trampade hårt på den. Och jag är fortfarande förbannad. Förbannad över insikten att punken inte alls är så öppen för alla som den verkade för mitt tolvåriga jag. För inte ens en sådan plattform har patriarkatet kunnat hålla sig borta ifrån. Även punken är först och främst till för männen. För i publiken till Hurula är det inte tjejers kroppar som knuffas mot mig. Det är inte tjejers armbågar som lämnar blåmärken på min kropp. Nej, det är männens. För att de tror att de har rätt att ta upp all plats där, precis som överallt annars i samhället. Det konstiga är att jag borde inte ha blivit så förvånad som jag ändå blev. För att jag är så medveten om att männen har makten över varenda liten del i samhället. Men jag kommer bara ihåg hur inkluderad och hemma jag kände mig när jag upptäckte punken, kanske för att jag då som tolvåring inte alls var lika medveten om saker och ting, av förklarliga skäl.
Och någonstans långt inom mig känner sig mitt tolvåriga jag sig bara så jävla lurad.
