Typiskt bra sätt att börja en måndag på:

Vakna jättetidigt med honom,äta frukost tillsammans alldeles sömndruckna och hans mustasch står åt alla håll (det gulligaste jag vet), hångla alldeles för kort tid i hissen, säga hejdå till honom och se honom cykla iväg i regnet, ta bussen hem till mig, krypa ner i min säng, titta på Twin Peaks och veta att jag är ledig precis hela dagen. Önskar att alla måndagar var såhär. 

 Mamma i telefon igår: "Hanna, tänk på ditt liv förra hösten, vad gjorde du då?"

Jag: " Väldigt lite, eller jobbade och var mest hemma, vadådå?"

Mamma: "Jämför det med ditt liv nu, du pluggar mycket, umgås med vänner väldigt ofta, bor ihop med vänner, jobbar och träffar Simon. Det är inte så konstigt att du mår dåligt just nu, minns du senast du kände att en vecka var tråkig, att du inte hade någonting planerat förutom skolan? Eller när hade du tid att läsa en bok senast?"

Jag: "Nej, jag har inte läst en hel bok sedan i julas"

Mamma: " Nä men dåså. Lova mig att inte planera i någonting i helgen, förutom din fest. Följ inte med dina vänner ut på nation, boka inte upp dig, jobba inte. Var hemma och ha tråkigt, ta en promenad eller två, köp en ny bok, unna dig någonting fint. Gör så under nästa vecka också. Det kommer bli bra"

 

Så det är min plan nu, unna mig att ha tråkigt, läsa en bra bok, hinna ikapp mig själv och hoppas att trycket över bröstkorgen lättar. 

 

 

Det är ingen som pratar om hur fruktansvärt läskigt det är att bli kär i någon. Det är ingen som pratar om de dagarna en tvekar så mycket att en inte kan andas i takt, för att allt känns så överväldigande. Att vara kär är det läskigaste jag varit med om. Men jag tänker att jag måste låta det vara såhär, jag har aldrig varit annat än olyckligt kär tidigare, jag har en så himla skev bild av vad kärlek är, och blir stressad av hur stort någonting kan kännas. Jag måste bara komma ihåg att andas. Ut och in. För han är fantastisk och jag vill inte vara med någon annan, och det är det viktiga.