När allt annat här känns falskt och fel.

Den här mannen är ungefär det enda som snurrar runt i mitt huvud just nu. Håkan, fina fina Håkan, vars röst och ord alltid finns där när man verkligen behöver det och när man vet att inget annat hjälper. Just nu lider jag av en sådan där plötslig Håkankärlek, sådär att det på riktigt gör ont i hjärtat när man hör honom sjunga.
Jag har lyssnat på honom sedan 2007 ungefär, men minns att jag fullständigt älskade videon till Kom igen Lena när jag var liten och den visades på TV. Redan då blev jag sådär alldeles lyckorusig och glad av den. Det var nog där det började, min Håkankärlek.
Sedan eskalerade den förra våren, när allt kändes som mörkast och tyngst efter Angelicas död, då när hela livet bara kändes som en lång mörk tunnel där man endast kunde ana en ljusstrimma längst bort. Då plötsligt tapetserades min stad med festvial affisher där Håkans namn stod med den fetaste texten och jag tänkte att det var precis det jag behövde.
De två timmarna han spelade på Minus 30 är två av de absolut lyckligaste timmarna i mitt liv, just där och då, bland svettiga kroppar i publikhavet med två fina vänner, så fanns det ingenstans där jag hellre hade velat vara och någonstans där blev det där ljuset i tunneln tydligare och tydligare, och allt kändes mycket lättare, för nu när ingen förstod, eller när jag egentligen kanske inte ville att någon skulle förstå så fanns ändå Håkans texter och musik där, och det var det som spelade någon roll, att jag aldrig var riktigt ensam i allt det onda.
 
 
Jag vet att det låter så himla klychigt att säga något som " Jag kan känna igen mig i så mycket han/hon skriver". Men med Håkan känns det verkligen som det, i varje text finns det nästan något som jag kan känna igen mig i. Det behöver inte vara en hel textrad ens, bara ett fragment av någonting, och plötsligt känner man sig inte lika förvirrad längre, eller ännu mer förvirrad, för att hela hans musik är så himla stökig, rörig och alldeles magisk. Det är ingen ordning alls, på någonting, det är arsenik och jobbig kärlek i en salig röra, men ändå känns allt bara så jävla rätt. De här skriverierna kanske känns lika röriga dem med, men att försöka beskriva hur mycket Håkan Hellström betyder för mig, utan att fullständigt röra till allt går inte.
 
Förra sommaren var min Håkansommar, eller ja, hela våren egentligen. När jag var i Göteborg med min familj så var det Håkans texter som snurrade i huvudet, om platser och händelser i staden. Och när vi åkte ut till Brännö i några dagar så mötte jag honom där. Ja, på riktigt alltså. Jag satt med solen i ögonen utanför den lilla ica affären när jag hörde en röst jag kände igen så himla väl. Inte förrens braket av en vält cykel hördes så vågade jag vända mig om, och där var han, i badbyxor, tröja och den fulaste kepsen jag har sett. Jag bara satt där och stirrade på honom ( förhoppningsvis märkte han inget), och vågade för allt i världen inte hälsa. Det är ett av mina finaste ögonblick någonsin.
Sedan såg jag honom här hemma på Luleåkalaset i Augusti, och en vecka senare tog jag och kompis tåget hundra mil ned till Uppsala, bara för att få se honom igen. Mina föräldrar skakade bara på huvuvdet. Men det var så värt det, fast det visste vi den sekunden vi bestämde oss för att göra det.
 
Håkan är någon som jag hoppas alltid kommer att betyda så otroligt mycket för mig,hans musik, hans magiska texter, hans mysiga röst med bästa dialekten, hans fina fina tankar och värderingar, hans klumpighet, allt som har med honom att göra har en egen plats i mitt hjärta. ♥
 

Kommentarer
Postat av: elina

åh finaste <3 hih såklart vi visste att det var värt det! Uppsala var bäst bäst bäst.

2012-07-31 @ 11:52:01

Kommentera inlägget hä:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din epost: (publiceras ej)

Ifall du har en blogg:

Plats för fina skriverier:

Trackback
RSS 2.0