2.
.
Åker hem till Lule om en vecka, för att bli ompysslad av familjen i stugan, åka skidor, andas bland minusgrader och träffa vänner.
Tjejklassen
Det jag minns mest från högstadiet är de ord jag aldrig yttrade. När jag satt i klassrummet och verkligen ville säga något högt, inför resten av klassen, men inte vågade för att jag visste att skratten och stönen kunde komma. De där iskalla skratten som hackade sig rakt in i en, och de trötta målbrottstrasiga stönen och suckarna som hördes nästan så fort man vågade säga någonting högt. Så jag satt tyst. Orden bankade mot min bröstkorg men jag lät dem inte komma ut, hur fel jag än tyckte att de andra hade, hur mycket jag än ville säga emot, hur gärna jag än ville inflika något.
Eller under idrotten, när jag gång på gång missade bollarna som de passade till mig, och de himlade med ögonen och suckade trött. Och jag kände mig så fruktansvärt värdelös, och arg på samma gång. Men jag sade aldrig något, jag knöt bara handen hårt i fickan, sprang vidare och mitt fjortonåriga jag tänkte ”Hoppas, hoppas att killarna inte kommer vara såhär i gymnasiet”.
Tillslut tog högstadiet äntligen slut, och jag grät inte på skolavslutningen i nian.
Så kom gymnasiet och i tidningen såg jag namnen på de personer som skulle gå i min klass. Inte en enda kille. Och först var jag besviken, för hur mycket jag än avskydde killarna i den gamla högstadieklassen, så ville jag ju lära känna nya, snälla killar.
Och vuxna personer i min närhet som fick veta att det bara skulle gå tjejer i min klass sade saker som ”Oj oj, du vet att det kan bli jobbigt Hanna, för tjejer i grupp är oftast väldigt elaka och ska hålla på och jämföra sig och alltid hitta någon att klanka ner på”
De hade så fel.
Såhär exakt två månader innan studenten så har jag insett att gymnasiet, och en klass med bara tjejer var det bästa som kunde hända mig. Jag har vågat börja ta plats, vågat prata högt och mycket i klassrummet, slutat avsky muntliga redovisningar och börjat tycka om mig själv på riktigt. Och det har smittat av sig i till alla andra sociala situationer också. Vi är öppna på ett helt annat sätt än vad jag tror att vi hade varit om det funnits killar i klassen. Vi pratar högt och öppet om saker som var så fruktansvärt tabubelagda i högstadiet.
Hur illa jag än tyckte om killarna i högstadiet så brydde jag mig omedvetet om deras blickar. Jag ville ju också bli sedd. Jag ville bli bekräftad, för att jag ända sedan jag varit liten har fått lära mig av samhället att det viktigaste är att bli bekräftad av killarna. Att gå i en klass med bara tjejer har hjälpt mig helt sjukt mycket med att komma ifrån den tanken. Äntligen, äntligen har jag börjat fatta på riktigt att jag duger precis som jag är, och jag behöver ingen killes bekräftelse för att veta det.
Och det är så jäkla skönt.
♀Systerskap för alltid ♀
Om att skriva.
Jag har alltid Word uppe på datorn. Jag har alltid min svarta anteckingsbok någonstans i kaoset av saker i min tygpåse. Så att jag är beredd de få gånger det händer. De få gånger jag plötsligt hittar en vettig tanke i virrvarret innanför mitt skallben. Och då måste jag skynda mig. Jag får inte distrahera mig, inte börja lyssna för mycket på låten jag har i gång i spotify. Inte släppa tanken. Då försvinner det där lilla fröet till en idé och dokumentet eller sidan framför mig förblir tomt, en gång till.
Jag älskar att skriva. Jag behöver skrivandet för att funka. För att få utlopp för saker. Men oftast tar det slut efter bara några enstaka rader. Det är helt omöjligt att fortsätta. Och peppen övergår i ångest över att det verkligen inte går att fortsätta. I huvudet hör jag pappas röst säga ” Du kan ju aldrig slutföra saker” om och om igen, fastän det då oftast handlar om kläder jag glömmer här och där, disk som jag glömmer skölja ur eller saker jag missar att lägga tillbaka där de hör hemma.
Men jag vill ju. Jag vill så mycket.
PS. Du anonyme person (eller ja, för mig är du inte ett dugg anonym, jag vet exakt vem du är) som i tiotalet kommentarer tyckt att jag aldrig borde skriva ett ord igen; Jag kommer aldrig sluta. Jag gör det för mig själv, ingen annan.
Morfar.
Min morfar föddes under mitten av trettiotalet, i en by i de tornedalska skogarna. Han växte upp med en mamma som var laestadian som aldrig firade jul eller födelsedagar, och med en pappa som begick självmord för att han fick cancer. Det var morfar som hittade honom.
Morfar brukade berätta om hur han som barn under andra världskriget brukade stå vid gränsälven mellan Sverige och Finland och se de ryska soldaterna på den finska sidan. Och alla eldar som brann.
Jag minns när jag var liten och sprang nedför den branta nedförsbacken, och över vägen för att komma till mormor och morfar. Det första jag gjorde när jag kom dit var alltid att hälsa på morfar. Ofta hittade man honom ute på tomten, eller på kökspallen där han alltid drack sitt kaffe, eller läsandes i sovrummet. Mormor säger alltid att jag är lik honom till sättet, att vi båda två bryr oss så mycket om andra människor, att vi sällan blir riktigt arga, och att det är från honom jag ärvt min kärlek till böcker. Han sträckläste alla Vilhelm Mobergs böcker, och kunde hur många Dan Andersson- dikter som helst utantill. Han målade. Till yrket var han målare, men på fritiden hände det att han målade tavlor också. En av dem hänger i vårt kök.
Men det fanns vissa dagar när jag kom dit som vardagsrumsdörren var stängd och tv:ns volym var alldeles för hög. Då fick man inte störa, inte öppna dörren och säga hej. De gånger man ändå gjorde det så hördes ett trött ”gå till mormor” från den där bruna skinnsoffan som man alltid halkade ner ifrån för att dynorna var så blanka.
Sådana dagar hörde jag ord som ”nykter” och ”onykter” från mamma och mormor, och jag lärde mig att onykter var ingenting bra. Då mådde inte morfar bra.
Men de flesta minnen jag har av honom är fina. När han lärde mig spela tärning. Hur lång han var jämfört med mormor. Eller att han alltid gick runt med en tygnäsduk i byxfickan, hans stora öron och alla rutiga skjortor han hade. Att han alltid hade tuggummi i bilen när han kom och hämtade mig från 6års och hur stolt jag var varje gång han kom, för han var ju min morfar. Han som jagade älg och ibland skar bitar av torkat renkött som färdkost till mig när jag skulle promenera de två hundra meterna hem. Eller när jag sov över och han rostade bröd mitt i natten och ställde fram en hink med löjrom som han, jag och mormor åt av.
Jag minns när jag var sjuk och han tog hand om mig. Det var bara vi två i två dagar, för mormor var i stugan. Vi tittade på film och glömde bort att äta lunch, vi fikade istället.
En vår fick jag hjälpa honom att sätta potatisen i det lilla potatislandet på deras tomt, och himmel vad stolt jag var. Han kom och mötte mig i sina gigantiska svarta gummistövlar, och efteråt drack vi saft som var alldeles för svag. Det var den alltid när han blandade den, men det vågade jag inte säga.
En vinter fick min lillebror en rattkälke att åka med i snöhögarna. Då blev morfar irriterad, för att jag inte fick någon, och köpte enkom en till mig. En brandgul och mycket finare än min brors. Om man skulle rota fram den ur mina kusiners förråd i stugan idag så kan man fortfarande se att det på undersidan står Till Hanna från Morfar.
Idag är det elva år sedan han dog. Han fick en hjärtinfarkt och hamnade på sjukhus. Och precis när han blivit piggare och såg fram emot att åka hem till julen så fick han en till, och hans av alkoholen ganska sargade kropp orkade inte längre.
Ibland när jag och mamma åker buss till stan så brukar hon säga ” Det låter hemskt, men det är rätt skönt att inte behöva oroa sig för att möta honom påverkad på bussen, nu vet jag var jag har honom”.
Och jag förstår henne, och ser hur det har påverkat henne. Men jag var så liten när han dog att hans sjukdom inte påverkade mig så mycket, och jag förstod inte allt heller. Det är nu efteråt, genom historier från mamma och mormor som jag börjat förstå, och jag tror det är det som gjorde att jag inte drack alkohol förrän för knappt ett år sedan för första gången.
Men för mig kommer morfar alltid vara morfar. Han som älskade Djungelboken och lät oss kusiner rida på hans rygg, hur han alltid vattenkammade sitt hår noggrant varje dag. Han som täljde grillpinnar och grillade korv med mig på tomten, så att det blev ett stort svart märke i gräsmattan, och vars bästa skämt var ” Kyparn, har ni vildsvin på menyn? Nej men jag kan gå ut och reta upp en gris åt dig”
Och det enda jag önskar är att jag hade sluppit skriva den här texten i imperfekt, jag önskar att han fortfarande levt och att han hade sökt eller fått hjälp för sin sjukdom.
Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.
Tjugohundratretton.
Söta pojkar är bara på låtsas.
Snöfall.
Hål i skorna och jag går i höstregnet.
När det värsta tänkbara redan inträffat.
Jag var på begravning idag. Den andra den här månaden. Den tredje det senaste 1,5 året. Det gör så fruktansvärt ont eftersom att ingen av dem, varken Angelica, Min älskade morbror, elller Jonas var gamla. Ingen av dem hade fått leva ett långt liv, så som varje människa borde ha rätt till. Istället rycktes de bort alldeles för tidigt, och ingen kan förstå varför. Varför just dem?
Snurra min jord igen.
När allt annat här känns falskt och fel.
And my heart goes boom boom boom.
Ljusår bort.
Jag läser om hur Sandras kille har gjort slut och mitt hjärta briserar av smärta, för en människa som jag aldrig träffat men som det ändå verkligen känns som att jag känner, bara för att jag läser hennes blogg. Det gör så ont att läsa, dels för hennes skull och kanske lite för mig själv också, för att jag har levt 16 år på den här jorden och aldrig någonsin fått höra en pojke säga att jag är fin, och mena det på riktigt.
Vissa dagar gör det så himla ont att tänka på det, då känns det som att alla onda tankar bara hopar sig över mig och huvudet sprängs nästan på grund av dem. Tankar om att jag inte duger, att jag aldrig kommer att hitta någon, att ingen någonsin kommer att se på mig på det där speciella sättet. Och jag vill inte låta bitter, men ibland bara känns det så.
Det är oftast på kvällen de anfaller, när det känns som mest ensamt och ödsligt och nattens skuggor tornar upp sig över sängen, då är tankarna där.
Andra dagar går det bra, helst sådana dagar när man bara vill fuldansa av lycka utan att egentligen veta varför eller när man är med vännerna och mår bra, när man vill bara le och le och visa hela världen hur bra man mår.
Då känns allt det onda så långt borta, som ljusår bort.
Jag är en mästare på att vara olyckligt kär. Sådär helvetes kär i någon som man vet redan från början att man aldrig kommer att få. Då när man går där i skolans långa korridorer eller i matsalen och plötsligt möter honom. Då kan man plötsligt inte andas och hela världen verkar försvinna ut i tomma intet. Och på samma gång är det som att han för varje gång stampar lite till på ens hjärta, plattar till det lite till. Men just där och då är man lycklig och man kan leva på mötet resten av dagen.
Just där och då känns det inte så viktigt att han inte vet vad jag heter i efternamn eller i vilken klass jag går. Det enda som då spelar roll är att han såg mig. Det går ett tag, sedan börjar man sakta ge upp. Då, på kvällen framför sin egen spegelbild försöker man intala sig själv att sluta. Sluta titta efter honom i korridorerna, sluta bry sig om man möter honom. Sluta tänka ut vad man skulle kunna säga till honom om man fick chansen. Man står där i det fulaste 60 watts ljuset och försöker övertala sig själv att sluta känna, tänka att han ändå är ljusår bort och att jag aldrig kommer hinna i kapp.
4.
Fyra saker jag önskar mig:
En solig himmel
Nya kläder
Bra betyg på nationella provet i matte
Sommar
Fyra saker jag tycker om:
Att lyssna på musik i bussen på morgonen
En bra bok som får en att glömma allt runt omkring
Att känna hur solen värmer i ryggen
Skratta tills man får ont i magen
Fyra saker jag har gjort idag:
Sett på teater
Lyssnat på fin musik på Lärkan
Försökt komma överens med mormors symaskin
Gått till Forex och vänt om
Fyra saker jag ser på TV:
Greys anatomy
New Girl
Titanic ( fast den slutade i söndags)
Inför Eurovision ( lite pinsamt)
Det blåser i sidled.
Igår var en av de finaste dagarna på länge, och idag vill jag bara sitta inomhus i en stor stickad tröja och dricka te. det är det jobbigaste med våren här. Vissa dagar är det så vackert att man bara vill stanna tiden och inte alls flytta från den här staden.
Tyvärr är det oftast för få av den sorten, den större delen av den här tiden mest grå. Och blåsig, alltid blåsig. Det är just sådana dagar jag drabbas av total skåneångest, det blir lätt så eftersom att när jag var liten och bodde i Helsingborg så blommade de flesta blommorna redan vid det här laget, mamma och pappa hade alltid som tradition att ta fotografier på mig och min lillebror bland vitsipporna, bara för att kunna skicka upp till mormor här i luleå. Det är nog det jag saknar allra mest därifrån, det faktum att när det är vår där så är det verkligen det, medan här växlar det mellan vinter och vår nästan fram till valborg, därefter vågar man lägga undan vantarna, men oftast inte innan det.
Ikväll ska jag äta äppelpaj med tre fina och prata massor, det blir bra.
Why so serious?
Heath Ledger ♥
Drunknar just nu i nyhetsflödet i jakten på en vettig nyhet att analysera tills på tisdag, samtidigt som jag lyssnar på Markus Krunegårds nya skiva, himmel vad bra den är.
Det svåraste med att hitta en bra nyhet att analysera är att hitta någon som faktiskt är intressant, både att höra och att berätta om.
I hela mitt liv har jag hört en sång, en vaggvisa du sjöng en gång.
Kent släppte ny låt igår och plötsligt inser jag hur bra de är, har knappt lyssnat på dem tills nu. Älskar deras texter. Så nu går 999 på repeat på spotify.
Jag tror inte det är hälsosamt att läsa andras bloggar, i alla fall inte de man gillar allra mest, risken för prestationsångest är som störst då. Plötsligt känner jag mig liksom väldigt grå och vardaglig, fastän jag vill vara lika färgsprakande som ett fyverkeri och sådär speciell och bra. Det kanske blir bättre med tiden, tonårsångesten alltså. Men trots lite prestationsångest och en stor gråskala så har min dag varit bra, riktigt bra faktiskt.
Ikväll blir det träning med fina Elina, jag har inte tränat på hela veckan så det passar utmärkt.
Ja, vad ska det bli av mig.
I skolan pratade vi om FN och mänskliga rättigheter, sånt som jag gillar. Faktiskt så skulle jag kunna tänka mig att jobba med det, det känns som att då har man en chans att faktiskt göra skillnad. Egentligen hatar jag det där, att fundera på vad man ska bli, just för att jag inte har någon aning. Ändå är det nästan det första alla vuxna frågar en och när jag säger att jag inte vet fnyser de oftast till eller rynkar ogillande på pannan och tänker säkert " Vad ska det bli av dig?" Lugn bara lugn, något blir det nog av mig med ska ni se.
Stålverket brinner i skuggan av stan.
Instruktören: Tråkigt att det är så lite män här, var håller de hus?
Någon: Det är hockey.
Så fördomsfull, normstrikt och könsuppdelad är den här staden.
