Tjejklassen

 

Det jag minns mest från högstadiet är de ord jag aldrig yttrade. När jag satt i klassrummet och verkligen ville säga något högt, inför resten av klassen, men inte vågade för att jag visste att skratten och stönen kunde komma. De där iskalla skratten som hackade sig rakt in i en, och de trötta målbrottstrasiga stönen och suckarna som hördes nästan så fort man vågade säga någonting högt.  Så jag satt tyst. Orden bankade mot min bröstkorg men jag lät dem inte komma ut, hur fel jag än tyckte att de andra hade, hur mycket jag än ville säga emot, hur gärna jag än ville inflika något.

 

Eller under idrotten, när jag gång på gång missade bollarna som de passade till mig, och de himlade med ögonen och suckade trött. Och jag kände mig så fruktansvärt värdelös, och arg på samma gång. Men jag sade aldrig något, jag knöt bara handen hårt i fickan, sprang vidare och mitt fjortonåriga jag tänkte ”Hoppas, hoppas att killarna inte kommer vara såhär i gymnasiet”.

 

Tillslut tog högstadiet äntligen slut, och jag grät inte på skolavslutningen i nian.

 

Så kom gymnasiet och i tidningen såg jag namnen på de personer som skulle gå i min klass. Inte en enda kille. Och först var jag besviken, för hur mycket jag än avskydde killarna i den gamla högstadieklassen, så ville jag ju lära känna nya, snälla killar.

 

Och vuxna personer i min närhet som fick veta att det bara skulle gå tjejer i min klass sade saker som ”Oj oj, du vet att det kan bli jobbigt Hanna, för tjejer i grupp är oftast väldigt elaka och ska hålla på och jämföra sig och alltid hitta någon att klanka ner på”

De hade så fel.

 Såhär exakt två månader innan studenten så har jag insett att gymnasiet, och en klass med bara tjejer var det bästa som kunde hända mig.  Jag har vågat börja ta plats, vågat prata högt och mycket i klassrummet, slutat avsky muntliga redovisningar och börjat tycka om mig själv på riktigt. Och det har smittat av sig i till alla andra sociala situationer också. Vi är öppna på ett helt annat sätt än vad jag tror att vi hade varit om det funnits killar i klassen. Vi pratar högt och öppet om saker som var så fruktansvärt tabubelagda i högstadiet.

 

 Hur illa jag än tyckte om killarna i högstadiet så brydde jag mig omedvetet om deras blickar. Jag ville ju också bli sedd. Jag ville bli bekräftad, för att jag ända sedan jag varit liten har fått lära mig av samhället att det viktigaste är att bli bekräftad av killarna. Att gå i en klass med bara tjejer har hjälpt mig helt sjukt mycket med att komma ifrån den tanken.  Äntligen, äntligen har jag börjat fatta på riktigt att jag duger precis som jag är, och jag behöver ingen killes bekräftelse för att veta det.

 

 Och det är så jäkla skönt.

 

♀Systerskap för alltid ♀


Kommentarer
Postat av: denise

ååååå. this!!! <33

2014-04-13 @ 00:35:13
Postat av: en som relaterar till varje ord

Fan vad fint skrivet.

2014-04-14 @ 01:00:22

Kommentera inlägget hä:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din epost: (publiceras ej)

Ifall du har en blogg:

Plats för fina skriverier:

Trackback
RSS 2.0