Jag har nog alltid läst mycket, jag lärde mig läsa innan jag fyllt sju, och lyssnade sönder min Pocahontas kasett tills jag kunde de första sidorna utantill i boken som hörde till. Min pappa började läsa första Harry Potter boken för mig när jag var omkring sju och i lågstadiet fyllde jag sida efter sida med mina egna berättelser, oftast om hästar som ingen brydde sig om.
Men det var i mellanstadiet det började på riktigt.Då, när vi gjorde bokstaplar för att få fika från lärarna så var staplarna fyllda med boktitlar och mitt namn efter. När de andra hann skriva upp två böcker så hade jag skrivit upp sex böcker. Till slut bestämde sig lärarna för att jag inte fick vara med längre, att det blev orättvist för mig, att jag var den som drog tyngsta lasset. Jag tittade upp på dem och tänkte " Ja, visst är det orättvist, för de andra, att de inte fått chans att läsa lika många böcker".
Böckerna har alltid varit min tillflykt. När ensamheten slagit till, och man bara vill gömma sig bland de trygga bokstäverna och känna lukten från de dammiga bokryggarna. Och när man förälskat sig i karaktärer och berättelser, och sträcktläst boken dag och natt till den tagit slut och sedan läst om den direkt igen.
I det lilla biblioteket som ligger sida vid sida med min gamla skola botaniserade jag bland bokryggarna flera gånger i veckan, från ettan till nian. Jag kånkade stora högar med böcker därifrån och de som passerade tittade snett på mig. Bibliotekarien som jobbat där sedan jag satte min första fot över tröskeln hälsar fortfarande på mig när vi möts, hon kunde ta mig åt sidan ibland och ge mig en alldeles ny bok som hon visste att jag skulle gilla, och om de någon gång fått in två exemplar av en bok så kunde jag få den ena.
Böcker har lärt mig så mycket, inte minst har de gett nya infallsvinklar, andra sätt att använda språket. Och modet att själv skriva. Jag har utvecklats så himla mycket som person tack vare böckerna. Jag tror alla behöver böcker i någon form. Om så bara för att få försvinna och glömma allt annat för en stund.
