Lys upp mig som en stjärna.
När man känner så mycket så att man blir rädd och backar. När huvudet bara skriker "stopp", för att man inte hinner med. När man gör ett val som borde kännas rätt, men allt blir bara värre och man går med gråten i halsen och ångesten rivandes i bröstet i flera dagar. Ett uteblivet hej skär som knivar i magen och plötsligt känns matsalen som ett stort svart hål. Vissa skivor går inte att lyssna på längre, för att de påminner om allt som gick så snett.
Och man ångrar och ångrar och vill försöka reparera men förstår att det kanske är försent.
Det kommer aldrig vara över för mig.
Förlåt för den extremt dåliga uppdateringen, men det händer så mycket just nu och jag hinner inte med, allt bara snurrar på.
Jag har haft kanske den absolut finaste helgen någonsin, med vinylhäng på fredagen, loppis och föreläsningar på lördagen, där jag hittade den mest perfekta skjortan för ynka tjugo kronor, och finaste muminkoppen för hundra kronor (!!!!), och sedan glitterkväll med personer som jag tycker om så så mycket. Är så glad att jag har hittat dem, eller att de har hittat mig.
Och igår grät jag på bussen när jag lyssnade på Håkans nya låt. Så himla fantastisk, har väntat så länge på det. Nu känns plötsligt sommaren inte lika långt borta längre, och det gör mig så lycklig.
För alltid femton år.
Idag är det två år sedan. Två år sedan jag fick det där smset som ingen ska behöva få. Om att en av ens bästa vänner inte längre lever. Sedan blev det bara svart, i flera månader. Känslan av att aldrig kunna bli hel igen, att gråta sig till sömns, att inte våga sova ensam för att mörkret kändes så stort. Men då fanns vännerna, vi kramades, pratade och grät tillsammans. Ibland sade vi ingenting alls.
Men hon kommer för alltid vara femton år.
Och det gör så ont att veta.
Saknade och älskade vän.
