Idag är det två år sedan. Två år sedan jag fick det där smset som ingen ska behöva få. Om att en av ens bästa vänner inte längre lever. Sedan blev det bara svart, i flera månader. Känslan av att aldrig kunna bli hel igen, att gråta sig till sömns, att inte våga sova ensam för att mörkret kändes så stort. Men då fanns vännerna, vi kramades, pratade och grät tillsammans. Ibland sade vi ingenting alls.

 

Men hon kommer för alltid vara femton år.

Och det gör så ont att veta.

Saknade och älskade vän.