Solen har inte hunnit stiga upp när jag står och trampar på stället i väntan på bussen, den visar sig endast en kort stund mitt på dagen, och då känns allt okej igen. Men någon gång vid två-tiden, då det börjar skymma, sliter den eviga tröttheten tag i mig igen. Häller i mig kaffe för att inte somna så fort jag kommer hem på eftermiddagarna, kämpar för att hålla ögonen öppna när lärarna pratar om saker som egentligen är intressanta och tänker att "snart är det jullov, och sen är det bara två månader kvar av det här mörkret."