I lördags såg jag Markus Krunegård på Kulturens hus! Och herregud vad jag längtat efter den spelningen. I hela två år faktiskt. För senast jag såg honom ( innan i lördags alltså) var sommaren tvåtusentolv på Musikens Makt. 

 

Jag gick på spelningen med Madde och allt var så jädrans fint. Hans långa hårsvall blev genomblött av svett på vad som kändes som tio sekunder  Det var svettigt, en massa dans och toner som absolut inte går att sjunga med i, men en gjorde det ändå. Någonstans i slutet av spelningen höll Markus ett tal om SD och om hur farliga dem är och jag lyckades ta i hans hand och tänkte att mitt sextonåriga jag hade nog gråtit av lycka ( haha okej vem försöker jag ens lura, jag blev helt tårögd när han gick upp på scenen, okej).

 

Några timmar senare, i folkvimlet vid bardisken på Olearys såg jag plötsligt Markus och Madde drog bestämt med mig mot honom för att hälsa, prata och kramas. Men jag blev helt stel och introvert och vågade mest bara haspla ur mig att jag längtat efter spelningen i två himla år och att den var svinbra, sen gjorde jag en verkligen jättekonstig vinkning och nästan sprang därifrån för att det var så stelt. En stund senare fick jag en armbåge i pannan och så promenerade jag och Madde hemåt över bron i oktobermörkret.

 

 Nu på lördag ska jag kanske se Silvana Imam!! Älskar henne. Ska bara hitta någon annan som ska dit så att jag inte behöver gå ensam.