Någonting har flyttat in i min bröstkorg och jag vet inte vad det där. Men jag känner det, hela tiden. Det finns där, trycker sig hårt mot bröstbenet, lämnar mig aldrig i fred och överskuggar allt annat.

Jag bråkar med personerna som betyder mest för mig, blir kallad melodramatisk och överreagerande och svarar ilsket eller inte alls. Försöker fly staden så ofta jag kan, med en förhoppning om att det ska göra lite mindre ont då. Men jag känner det hela tiden.  Om nätterna ligger jag vaken i timmar medan tankarna vägrar sluta snurra och om morgnarna vaknar jag trött och rastlös ända in i märgen.

Jag vill så mycket, skriva, fotografera, söka jobb, börja med körkortet, lära känna vänner bättre. Men när jag försöker ta tag i allt så känns det som att bestiga ett berg.

Och jag blir arg på mig själv, över att jag istället för att försöka lista ut vad det är som bosatt sig där i bröstkorgen, tar ut min frustration på dem jag tycker om allra mest och drar mig undan. Men jag ska göra mitt bästa, för jag vill ju att den här hösten ska bli bra.