I lördags gick jag på bio med mamma och såg Mig äger ingen. Snälla se den, för den är alldeles magisk och hjärtskärande på samma gång. Jag läste boken av Åsa Linderborg som filmen bygger på,  för något år sedan, och tyckte om den så otroligt mycket. Hennes berättelse är självbiografisk och skildrar hennes uppväxt med en frånvarande mamma och en alkoholiserad och ganska fattig pappa som alltid försöker göra sitt bästa.

Jag grät under stora delen av filmen, för att den påminner så mycket om min morfar och lite om min mammas uppväxt.

 

Min morfar dog när jag var sju år gammal, och även om jag inte har så många minnen kvar av honom så saknar jag honom mest hela tiden. Hans död var så himla onödig, för om han inte haft problem med alkoholen så skulle han ha överlevt den där hjärtinfarkten. Och det gör mig så arg, arg på honom för att han inte sökte hjälp, och arg över det faktum att alkoholmissbruk är så  accepterat här i norrbotten, och allra helst i tornedalen där han kom ifrån. Där är det nästan norm att alla äldre män dricker för mycket och för ofta och det är så tragiskt.