Min morfar föddes under mitten av trettiotalet, i en by i de tornedalska skogarna. Han växte upp med en mamma som var laestadian som aldrig firade jul eller födelsedagar, och med en pappa som begick självmord för att han fick cancer. Det var morfar som hittade honom.

Morfar brukade berätta om hur han som barn under andra världskriget brukade stå vid gränsälven mellan Sverige och Finland och se de ryska soldaterna på den finska sidan. Och alla eldar som brann.

Jag minns när jag var liten och sprang nedför den branta nedförsbacken, och över vägen för att komma till mormor och morfar. Det första jag gjorde när jag kom dit var alltid att hälsa på morfar. Ofta hittade man honom ute på tomten, eller på kökspallen där han alltid drack sitt kaffe, eller läsandes i sovrummet. Mormor säger alltid att jag är lik honom till sättet, att vi båda två bryr oss så mycket om andra människor, att vi sällan blir riktigt arga, och att det är från honom jag ärvt min kärlek till böcker. Han sträckläste alla Vilhelm Mobergs böcker, och kunde hur många Dan Andersson- dikter som helst utantill.  Han målade. Till yrket var han målare, men på fritiden hände det att han målade tavlor också. En av dem hänger i vårt kök.

 Men det fanns vissa dagar när jag kom dit som vardagsrumsdörren var stängd och tv:ns volym var alldeles för hög. Då fick man inte störa, inte öppna dörren och säga hej. De gånger man ändå gjorde det så hördes ett trött ”gå till mormor” från den där bruna skinnsoffan som man alltid halkade ner ifrån för att dynorna var så blanka.

Sådana dagar hörde jag ord som ”nykter” och ”onykter” från mamma och mormor, och jag lärde mig att onykter var ingenting bra. Då mådde inte morfar bra.

Men de flesta minnen jag har av honom är fina. När han lärde mig spela tärning. Hur lång han var jämfört med mormor. Eller att han alltid gick runt med en tygnäsduk i byxfickan, hans stora öron och alla rutiga skjortor han hade. Att han alltid hade tuggummi i bilen när han kom och hämtade mig från 6års och hur stolt jag var varje gång han kom, för han var ju min morfar. Han som jagade älg och ibland skar bitar av torkat renkött som färdkost till mig när jag skulle promenera de två hundra meterna hem. Eller när jag sov över och han rostade bröd mitt i natten och ställde fram en hink med löjrom som han, jag och mormor åt av.

Jag minns när jag var sjuk och han tog hand om mig. Det var bara vi två i två dagar, för mormor var i stugan. Vi tittade på film och glömde bort att äta lunch, vi fikade istället.

 En vår fick jag hjälpa honom att sätta potatisen i det lilla potatislandet på deras tomt, och himmel vad stolt jag var. Han kom och mötte mig i sina gigantiska svarta gummistövlar, och efteråt drack vi saft som var alldeles för svag. Det var den alltid när han blandade den, men det vågade jag inte säga.

En vinter fick min lillebror en rattkälke att åka med i snöhögarna. Då blev morfar irriterad, för att jag inte fick någon, och köpte enkom en till mig. En brandgul och mycket finare än min brors. Om man skulle rota fram den ur mina kusiners förråd i stugan idag så kan man fortfarande se att det på undersidan står Till Hanna från Morfar.

Idag är det elva år sedan han dog. Han fick en hjärtinfarkt och hamnade på sjukhus. Och precis när han blivit piggare och såg fram emot att åka hem till julen så fick han en till, och hans av alkoholen ganska sargade kropp orkade inte längre.

Ibland när jag och mamma åker buss till stan så brukar hon säga ” Det låter hemskt, men det är rätt skönt att inte behöva oroa sig för att möta honom påverkad på bussen, nu vet jag var jag har honom”.

Och jag förstår henne, och ser hur det har påverkat henne. Men jag var så liten när han dog att hans sjukdom inte påverkade mig så mycket, och jag förstod inte allt heller. Det är nu efteråt, genom historier från mamma och mormor som jag börjat förstå, och jag tror det är det som gjorde att jag inte drack alkohol förrän för knappt ett år sedan för första gången.  

Men för mig kommer morfar alltid vara morfar. Han som älskade Djungelboken och lät oss kusiner rida på hans rygg, hur han alltid vattenkammade sitt hår noggrant varje dag. Han som täljde grillpinnar och grillade korv med mig på tomten, så att det blev ett stort svart märke i gräsmattan, och vars bästa skämt var ” Kyparn, har ni vildsvin på menyn? Nej men jag kan gå ut och reta upp en gris åt dig”

Och det enda jag önskar är att jag hade sluppit skriva den här texten i imperfekt, jag önskar att han fortfarande levt och att han hade sökt eller fått hjälp för sin sjukdom.

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.

Jag skrev en text till en skoluppgift för någon dag sedan, och tänkte att jag skulle lägga upp den här om jag vågar. Så det gör jag nu.

Vi ligger i din säng, bland alla dina kuddar, för att du är en sådan som sover med fyra, kanske fem kuddar, bara för att slippa känna dig ensam om nätterna.  Jag älskar ditt rum, älskar den totala röran med saker. Den sneda bokhyllan i hörnet där ett fåtal böcker trängs med desto fler spel.  Eller studentmössan som hänger över gitarren som du inte använt sedan i högstadiet. Galgen på väggen där linnet hänger,  med autografen av den där spelaren som jag fortfarande inte har någon aning om vem det är, men som du älskar.

Jag ligger på din arm. Frågar flera gånger om jag inte mosar den, om den inte somnar. Du skakar bara avfärdande på huvudet, så att din blonda lugg faller ner i dina ögon. Min hand är snabbt där. Drar bort luggen från ditt synfält. För att det är omöjligt att inte röra vid dig. Du är som en magnet, det enda jag vill är att vara så nära dig som möjligt. Ingenting annat spelar någon roll. Du pillar med en hand i mitt mörka lockiga hår. Vi har legat i din säng så länge att mitt hår blivit alldeles trassligt och kläderna skrynkliga, men det tänker jag inte ens på. Jag stryker med min hand över din nacke, ner över den svarta tröjan du har på dig, ner till där ärmen tar slut och din nakna hud tar vid. Jag vet att du tycker om det, du säger det varje gång. Säger att jag har så mjuka händer.

Vi pratar om oss, om våra vänner och om min konflikträdsla. Den som gör att jag aldrig våga säga ifrån, och den som gör att jag är livrädd för att bli osams med dig.

Plötsligt faller en atombomb ner. Mitt emellan oss. Och det är du som låter den falla. Det är du som förändrar allt på en sekund. Från att ha varit levande så börjar allt sakta dö mellan oss, men det förstår jag först senare, att allt mellan oss dog redan då.

- Jag har sökt till universitetet i en annan stad, och jag kommer nog in.

- Men det fixar vi, försöker jag, det finns ju flyg, tåg, buss, bil, cykel, allt. Det måste gå.

- Tror du verkligen det? Jag tror inte att jag klarar ett distansförhållande, att bara ses varannan månad, jag orkar inte det.

Där och då trasar bomben sönder mig. Som ett knytnävsslag i magen. Jag känner hur tårarna tränger bakom mina ögonlock, och tillslut kan jag inte hålla tillbaka dem. Tårarna rinner snabbt, snabbt nerför mina kinder. Du håller om mig, försöker trösta. Säger att ingenting är säkert ännu, och att det faktiskt är tre månader kvar tills du i såfall skulle flytta. Tre månader är ingenting. En fjärdedel av ett år, tänker jag.

- Varför sade du inte det här redan från början? Att du ville flytta? Då hade jag inte behövt bli så jävla kär i dig. Jag hör hur anklagan i min röst skär genom det som nyss var alldeles levande mellan oss, men där nu bara ruiner står kvar.

- Du måste lära dig att vara försiktigare med dina känslor, svarar du.

HAR DU INTE FÖRSTÅTT DET? HELA POÄNGEN MED KÄNSLOR ÄR ATT MAN INTE KAN VARA FÖRSIKTIG MED DEM, vill jag skrika till dig. Högt och hårt så att du hör och förstår. Men det gör jag såklart inte. Jag känner hur dina blå ögon söker kontakt med mina, men jag låter blicken vandra över ditt ansikte. Det knappt synliga hålet efter en uttagen piercing, ärren efter pubertetens finnar, den skarpa käklinjen. Dina smala läppar formar ord som jag inte hör, för tryckvågen efter bomben verkar ha slagit ut min hörsel.

Sedan följer en sommar. Effekterna av den radioaktiva strålningen efter bomben börjar visa sig mer och mer. Som ett gift mellan oss. Ibland går det dagar utan att vi hörs, och när vi ses så kan vi inte längre prata med varandra. Strålningen från bomben äter upp mig mer och mer inifrån. Efter sig lämnar den bara förkolnade bitar av mitt hjärta. Och efter en natt när flera örngott dränkts i tårar, när jag tre, fyra gånger bett dig komma, för att jag inte klarar smärtan från bombens strålningar längre, och du svarar att du inte kan, att vi kan ses imorgon, att jag måste lova att ta hand om mig, så ger jag upp.

Jag hämtar en slägga och slår sönder de få ruiner som fortfarande står upp. Slår sönder dem med all kraft, för att jag inte orkar längre, för att jag inte villgå omkring med ett svart hål i hjärtat längre.

Hejdå hjärtat, var det sista du sade.

Och sedan går allt snabbt och du flyttar ifrån vår stad och jag går in på din profil varje dag, skickar sms fyllda av hat, och sms fyllda av saknad men du svarar inte. Och tillslut, knappt en månad senare, står det ett namn bredvid ditt på din profil. Ett namn boendes i en stad tiotals mil från dig. Jag kramar krampaktigt kudden i min sjukhussäng. Hela min kropp skriker,av sorg och saknad, men utifrån hörs bara droppmaskinens tysta andetag.

  Och allt det som en gång fanns mellan oss är dött sedan länge.